back tillbaka
  

 

Om Åsa Maria Bengtsson

av Göran Green
Gallerist / curator

 
Våga och vinn, tveka aldrig, upptäck nya världar, jord, vatten, luft, ljud och tystnad, allt är möjligt. Konsten måste beröra!
Att göra bra konst handlar alltid om mod, mod att våga bejaka sina drivkrafter mod att ge ångesten eller kärleken ett ansikte mod att helt enkelt våga visa upp sin själ. 
 
Åsa Maria Bengtsson har sedan hon slutade på konstskolan Forum i Malmö 1987 alltid berört med sin konst. Hon antar alla konstnärliga utmaningar och använder sig av alla tänkbara tekniker från grafik, foto, ljud, textil, video, skulptur, performance, dans, mosaik musik till 35 mm film.
 
I hennes senare produktion har elementen fått en allt större betydelse Vatten med titlar som ”Submarine”, ”Mermaids”, ”Fast eller flytande”, ”Just Water”, ”Mermale”, och ”Flytande matta”. Luft med titlar som ”Luftrum”, ”Air”, ”Zeppelin” och ”Making Space”. Ljud i ljudinstallationer som ”Just Water", och "The Bath of Satan".
I hennes undertext till utställningen ”Luftrum”, , säger hon bl.a. ” Just bristen på ”luftrum” är påtaglig i dagens samhälle där konsumtion ligger i fokus. Vi läser, ser och hör, otaliga gånger per dygn, vad vi behöver för att bli lyckligare. Konsumtion är vår tids lunga som slukar mer och mer av vårt ”luftrum”.

Den balans och jämvikt, som måste finnas för att vi ska kunna andas normalt. Balansen mellan det materiella och det icke-materiella, mellan tillbakablickande och framåtskridande. Vi balanserar på ”tidslinjen” och med dagens extrema fokusering på nuet och framtiden är risken stor att vi tippar över. Men ”det gamla” måste alltid raseras och bytas ut för att "det nya" ska få plats. En paradox som vi får leva med.”

 

 

Den balans och jämvikt, som måste finnas för att vi ska kunna andas normalt. Balansen mellan det materiella och det icke-materiella, mellan tillbakablickande och framåtskridande. Vi balanserar på ”tidslinjen” och med dagens extrema fokusering på nuet och framtiden är risken stor att vi tippar över. Men ”det gamla” måste alltid raseras och bytas ut för att "det nya" ska få plats. En paradox som vi får leva med.”
Många av hennes stora installationer har förvånansvärt enkla lösningar, som i verket Zeppelin ”Luftrum”, som är en 8 meter lång och 2,5 meter hög skapelse av hopsydda och insamlade plastpåsar som fylldes med luft från en dammsugare.


I verket [bara vanligt vatten] samlade Åsa Maria in vattenljud i olika former in från hela världen, en process som tog ett helt år, och blev lite av ett socialt projekt som krävde många medverkande. Av de insamlade ljuden skapade hon ett musikstycke som presenterades i form av en stor ljudinstallation på Galleri 21.
Trots den existentiella problematiken finns det alltid plats för ett befriande ”smil” i Åsa Marias verk som i sjöjungfrun som simmar omkring i ett badkar i videoverket ”Mermaid”, eller som den jättelika ubåten, ”Submarine”, som med en lång dammsugarslang i baken blåses upp som en gigantisk fallossymbol för att sedan sakta sjunka ihop och blåsas upp igen och…
Jag tror att det är just Åsa Marias humor och hennes dialektiska förhållningssätt till konsten som gör det möjligt för henne att skapa alla dessa poetiska dekonstruktioner som alltid sätter ett djupt avtryck hos betraktaren.
Poesin har av hävd varit centrallyrisk, dvs. den handlar om vårt förhållande till livet och döden. För mig fungerar poesi och konst på samma sätt och jag upplever Åsa Maria Bengtsson som en sann centrallyriker. Med det menar jag att hon har den inre drivkraften och viljan som krävs för att bearbeta och gestalta den existentiella problematiken i sin konst.

Göran Green 2006