back tillbaka
  


Tankar kring konstverket Black Supper av Andres Serrano på Malmö Konsthall

av Åsa Maria Bengtsson

Den pyttelilla människan (jag) på en uppstickande bit jordyta mitt i Stilla oceanen. Vatten, vatten, vatten. Jorden, universum (stjärnorna ser ut att vara närmare oss där), historien; allt tycktes större, längre och ointagligare.

Black Supper av Andre Serrano. En liten tredimentionell gipsrelief av figurerna i Leonardo Da Vincis målning Nattvarden, spraymålad i svart, nedsänkt i vatten. En monumental målning, förminskad till en liten reproduktion som sedan återigen blir monumental i Serranos fotografiska version. Konstens förmåga att omvandla och ifrågasätta.
Den för mig nya världen, den under vatten.

Dykning=klaustrofobi. Jag vågade trotsa min egen natur. Belöningen, den totala tystnaden. Istället kunde jag lyssna till mig själv, inga andra ljud nådde fram.

De fem färgfotografierna uttrycker en förborgad tystnad, ett laddat lugn.
Små, små bubblor ligger som en bräcklig hinna över de mörka tysta figurerna.

Ett möte mellan två element, luften uppsplittrad i större och mindre vattenomslutna klot. Den livsnödvöndiga andningen blir påtagligare. De små uppåtstigande bubblorna är lika med liv.Jag besökte ett gammalt, förlist krigsfartyg långt ner på havsbottnen.

Serrano använder sig av kroppsvätskor, blod, urin, sperma, mjölk, vatten. Detta har bl a kopplats ihop med aids, då det under mitten av åttio-talet upptäcktes att aids kunde spridas både genom blod och sperma. De olika kroppsvötskorna lägger ett mystiskt hölje över bilderna. Vaselin på kameralinsen kan ha liknande effekt, på gränsen till "för vackert", men det uppvägs av det ofta våldsamma och osköna innehållet.

Fiskar och koraller, allt var bedövande vackert som i en animerad Fellini-film utan ljud.

Andre Serrano använder sig av välkända religiösa motiv. Han sänkte ner en kristus figur i urin: Piss Christ. Efter en våldsam reaktion gjorde han White Christ, en kristusgestalt nedsänkt i en blandning av mjölk och vatten, som ett svar på sina belackares önskan om renhet.

 

Sexton meter under vattenytan, det stora blå, oänligheten. Det var strömt, så jag och min dykarpartner kom ifrån varandra, allt var kaotiskt.Utrustningens löstagbara delar virvlade runt mig. Jag var inte förberedd.

- "Men sedan var jag förstås tvungen att göra en svart Jesus, en svart Maria, och då gjorde jag det". (Andre Serrano).

Plötsligt ser jag min dykarpartner en bit bort, hans ögon är uppspärrade: i skräck eller skämtar han med mig? Jag inser att han inte får luft. Något är fel. Jag simmar mot strömmen; den är stark, når fram till honom, försöker få tag i mitt extra munstycke som har lossnat från sitt fäste och flyger hit och dit. När jag misslyckas med det vrider jag mig runt så att han själv ska kunna fånga det, men han har tappat kraften, stirrar bara på mig med desperata ögon.
Nu handlar det om liv eller död. Jag känner att han snart kommer att slita munstycket ur min mun, en livsnödvändig handling.

Död. Svart nattvard. Ett fruset historiskt ögonblick. För tankarna till ett förlist fartyg där människorna stelnat mitt i en handling eller mitt i en tanke. Vattnet konserverar, bevarar handlingen eller tanken till oss som kommer efter.

I sista sekunden, det känns som en oändlighet, lyckas jag äntligen fånga upp extramunstycket och trycka in det i hans mun. Hans, förmodligen, enda tanke är att nå vattenytan, tryggheten; så han drar oss två uppåt alldeles för fort. Vi är utmattade, han blöder näsblod, jag är skräckslagen. Rädslan som jag trots allt burit på hela tiden, men undertryckt, har blossat upp och intar nu hela mitt väsen.

Vitt blir svart och svart blir vitt. En lek med liv och död, de stora frågorna. I konstens eget lilla universum kan man göra allt det som annars inte är tillåtet.

Väl uppe i den trygga båten sträcker han ut sin hand och tackar mig för att jag har räddat hans liv.
Jag har då redan bestömt mig. Det här var sista gången.
- I eftermiddag dyker vi igen, säger han.

Åsa Maria Bengtsson 1994